Jag vet att jag sjunker, men har ingen aning om vars..

Livet känns mer och mer oplanerat, som om jag var tvungen att ha ett schema varje dag för att hålla mig sysselsatt med någonting.

Can we pretend that airplanes in the night sky are like shooting stars?

I could really use a wish right now...

It hurts so bad...and I don't know if am going to ignore it or not!

Vet inte vad jag ska skriva (som vanligt)...det är sommar och känns mer än härligt! Har ett jobb men väntar bara på att få jobba klart mina veckor. Har tänkt mycket på kvällarna när jag inte kan sova om allt möjligt, en grej är det skolan...börjar ju en årskurs högre till hösten, och det året ska jag utvecklas har bestämt =) Mina betyg skulle jag gärna vilja göra något åt men finns alltid något i huvudet som drar ner mig när jag försöker...

finns verkligen stunder då jag bara önskar att jag var död, men jag tänker varje gång att så feg ska jag inte bli och fly från det så enkelt.

Det värsta är nog att när man försöker berätta för någon, man öppnar sitt hjärta som är fyllt med grå stenare av det mörka i mitt liv, så är det ingen som lyssnar.

Därför har jag gett upp, när personer jag litar på frågar är det väll bara för nyfikenhet...inte för att dom bryr sig. Så nästa gång någon frågar och vill veta så ska jag bara säga att jag inte vill prata om det......

men är det egentligen så svårt att lyssna på mig i fem minuter och bara ge mig en kram sen!? ja det är det tydligen.