Det kväver mig, det river inombords....eller jag vet inte om jag kan säga det, allt snarare. 

Klarar inte av att vara arg....klarar inte av att diskutera...men jag måste ju få bli arg men när jag blir det blir det bara fel.

Jag har insett att jag trycker ner migsjälv i skiten, det är ju bara jag som förlorar på det, det är ju bara jag som mår dåligt över det.

Hela livet har jag låtit folk styra över mig , trampat på mig och utnyttjat mig. Och vad har jag gjort åt det? INGENTING.....just det, jag har inte gjort nånting för jag har alltid haft i huvudet: Så länge dom mår bra så spelar det ingen roll...men hur är det hur jag mår? vad vill jag göra för att jag ska må bra utan att tänka på alla andra först...

När jag fick höra orden av en annan: Malin, låt inte alla trampa på dig!

så kunde jag inte låta bli att låta tårarna som låg och väntade vid ögat att få falla ner för min kind.

Jag ska sluta låta folk trampa på mig för jag är fan ingen matta.

Kan inte sova, tankarna snurrar som bin runt skallen. Dom är irriterande och jobbiga.

Lakanen vrider sig allt mer under mig ju mer jag vrider och vänder på mig. Känns som jag är pigg och vill inte alls sova men ändå trött och vill bara somna.

Tankarna snurrar jobbigt i skallen, försöker trycka bort dom och tänka på något annat men dom kommer alltid tillbaka.

"det börjar vara länge sedan nu allting hände, jag borde ju kunna gå vidare...strunta i det som har varit och blicka framåt. Ibland känns det som en självklar grej: att gå vidare och blicka framåt, men vissa stunder är det inte så enkelt.

Då stänger min kropp och hjärna av helt och befinner sig fortfarande i det förflutna, hålet i bröstkorgen sliter, river och bränner. Trycker mina armar mot bröstkorgen av smärtan och biter mig i läppen för att inte skrika, en tår rinner ner för min kind.

Jag kämpar varje dag för att inte låta det förflutna förstöra. Men vissa grejer smärtar mer än vad man tror. Man märker mer och mer att man har fått ärr i själen som man kommer dras med varje dag"

Tror nästan alla tjejer vet vad den här känslan är...Att aldrig duga...

Känns som man aldrig duger, så känner då jag iaf. Känns som jag måste vara någon annan för att duga, annars kommer ingen gilla mig...och när jag säger någon annan menar jag att det finns en person som man kan säga att jag ser upp till.. hon heter **** och ser jätte bra ut, har den perfekta kroppen, det fina håret, den perfekta glada personligheten.

Allt det vill jag ha och vara.

Det kan gå nån dag då jag ser mig i spegeln och tänker för migsjälv att: nae! då ser bra ut och du är på bra humör! du duger som du är :)

Men vissa dagar(och dom flesta) vill jag bara slå slå sönder speglen när jag ser migsjälv, en halvkort tjej som skulle kunna gå ner nått kilo, kort hår som hon aldrig vet hur hon ska göra för att det ska se bra ut, dom stora blåa ringarna under ögonen...det är jag

Skulle jag må bättre om jag vart lite smalare? går till en frisör? Lägger mer tid på mitt utseende? ......Jag vet inte. Jag kanske skulle göra det.

Jaa nu var det januari då. Länge sen jag skrev... jul och nyår var väll bra =) Julafton var man med familjen och nyårs var man med massa kompisar och festa :)

Skolan har ju börjat om, känns väll sådär men vem tycker verkligen om att komma tillbaka till skolan från ett lov? ;)

Ska jag ställa migsjälv den svåra frågan...hur har det varit egentligen den senaste tiden? Hur har jag mått?...

Väldigt svår fråga, det har varit upp och ner. Vissa dagar älskar jag livet och försöker ignonera det förrflutna och blicka framåt. Men vissa dagar går det bara inte skjuta undan det förrflutna som ligger och skaver inombords.

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva allt.

Några ord som jag också tänkt på dom sista dagarna...

Hur kan man älska någon

som har älskat någon annan förrut?