I've had it!

Orkar inte mer. Dom som man trodde kunde hjälpa en med att försöka själv läka sig inombords sviker en så det bara trasas sönder mer och mer inom mig.

Ska det vara så svårt att se att det gör så jävla ont, att jag kämpar varje dag för att ens orka stå på benen! att ens orka hålla leendet uppe för att inte få alla tankar som jämt ligger i bakhuvudet och gnager att komma upp till ytan.

Detta börjar synas på mina betyg i skolan, har hög frånvaro så det sjunger om det. Mina lärare bara skakar på huvudet och frågar varför jag typ varje vecka har skolk eller frånvaro, men det är ju bara svara dom att jag är trött och inte orkar...det är ju delvis sant men det finns mycket mer varför jag inte orkar vara i skolan.

Det gör att jag halkar efter i skolarbeterna, jag kämpar med att komma ikapp men även där så finns det nästan ingen ork att göra dom....

Orkar inte....

Drömmer om att sväva bort, bort från allt och alla...

Drömmer om att få packa väskan och bara sticka ifrån allt.

Drömmer om att få slå mig fri.

Men så enkel är inte verkligheten. Varje gång jag drömmer mig bort så måste man alltid komma tillbaka till verkligheten igen och det smärtar i mig varje gång när jag inser att det bara är drömmar.

Jag försöker le men på insidan så trasas jag sönder mer och mer och det känns som smärtan ska döda mig sakta. Jag vill bara gråta men jag kan inte, till villken nytta?!

Orkar inte med all som pågår.

Det är ingen runt mig som egentligen vet hur jag mår, jag har börjat söka försiktigt om jag får bo hos någon släkting eller kompis...

Vi får se hur det kommer gå...

Vi hörs sen.

Känner mig så ful, så dålig, så fet osv...

Känns som jag ligger ner på golvet och alla dom här orden kommer som sparkar mot magen, dom gör lika ont varje gång och det är lika jobbigt att försöka läka efter dom har sparkat mig. Det är den där lilla mörka versionen inom mig som sitter och säger allt det här. Jag vet att jag inte ska lyssna på henne, ignonerna det men hur lätt är det när dom orden är dom ända man hör för hon är så högljudd.

Vissa dagar vaknar jag upp på morgonen och tänker och verkligen känner att nää nu ska jag bara skjuta bort allt det här och skita i det och gå min egen väg, eller göra som jag vill utan att hindras av den lilla mörka flickan som då hånflinar åt mig och säger alla dom här orden till mig som gör så att jag bara får mer smärta...

Men jag vet inte hur många gånger efter jag har tänkt så, så räcker det bara med en liten grej under dagen så vips så är hon där igen och förklara hur dålig jag är...

Orkar inte med allt just nu...vill bara bort.'

Tisdag idag. Skoldagen gick konstigt nog snabbt fast man hade en dunkande huvudvärk som verkar sitta kvar...

Längtar till helgen. Hoppas dom sista dagarna i veckan går fort nu, men det tror jag att dom gör. Har inte så jätte jobbiga skoldagar fast läxorna lyckas jag ju som vanligt stapla i en fin hög...orkar inte heller ta itu med dom eller så ska man vara så jävla glömsk och glömma alla papper och sånt på skolan... ;P

Saknar också min underbara pojkvän som är bortrest. Men han är hemma inom ett par dagar :) (L)

Vi hörs.

..................................................

Carpe diem.

Känner mig så dåligt. Ni anar inte...

Känns som jag inte duger.

Känner mig så ful och fet.

Jag trodde att den lilla lyckan jag hade i mitt liv skulle fortsätta få mig att vara lycklig och låta mig stanna där. Men inte ens det kan den lilla mörka personen i mig, som gör allting mörkt, låta bli....det som gör mig lycklig gör mig inte så lycklig längre för att DU har förstört det!!

Och när jag menar du så vet jag att jag har lätt för att skylla på någon annan, men jag vet att det här "du"....det är jag....det är den lilla mörka personen i mig som sitter och hånflinar åt allt jag gör!

Den lilla personen har åter igen bara orsakat mig mer smärta och allt negativt man kan tänka sig.

Det pågår en liten fight i mitt hjärta och i mitt huvud nu. Jag vet att det är bara Jag själv som kan ta bort den lilla mörka personen i mig, det är bara jag som kan hånflina tillbaka till henne och slita mig loss från henne...Men jag kan inte, jag är inte stark nog och jag vet inte hur jag skulle göra det...om jag skulle ta styrkan till mig så skulle hon ändå bara försvinna ett par dagar, sen händer det någonting som gör så att hon kommer tillbaka.

jag står inte ut..

Jag gräver ner migsjälv mer och mer....

Just nu är det här allt jag kan säga.

Jag lever,

jag är inte död,

men bara på utsidan...

Stänger dörren om mig, sätter mig på golvet och drar upp knäna mot huvudet och håller hårt om mina ben med mina armar.

Vill bara krypa ihop i någons famn och gråta. Istället sitter jag själv på golvet i ett tomt hus. Jag tittar upp och mörkret som svävar runt mig tycks vilja svälja mig. Jag önskar det fanns något ljus i det gapande mörkret men det finns inte...

Huvudet snurrar, jag vet inte vad jag vill...

Önskar bara allt var lätt.

När du sover kan du inte gråta för att du är inte vaken och kan känna just det du känner då...

därför ska jag sova nu.

Men bara för att jag inte då är vaken, så betyder inte det att jag kommer ifrån mardrömmarna.

Inget går som jag vill att det ska gå.

Vill bara lägga mig ner och stirra in i väggen men får då ångest för att tiden bara kommer rinna iväg. Huvudvärken slår mig. Varför ska allt kännas så jobbigt just nu, det minsta lilla!?

Idag är det den 5 April. Längtar till sommaren oerhört.

No more worlds.

See ya.