Smärtan i bröstkorgen strålar ut till hela kroppen, jag rycker till och biter mig i läppen för att inte skrika. Biter ihop för att inte visa hur ont jag har. Har insett att jag inte vill ha någons hjälp längre...förrut ville jag ha någon som förstod mig, någon som kunde känna samma smärta som jag. Men jag har insett att någon sådan finns inte så därför har jag gett upp.

Känner mig mer ensam än någon nu också nu när jag slutat leta efter någon som kan hjälpa mig. Värst om nätterna när det känns som mörkret ska sluka mig och smärtan i bröstkorgen river ännu mer.

finns bara tre ord som kan beskriva hur jag känner just nu:

Jag orkar inte.....

16 november...och jag funderar starkt på att är det i november mitt liv ska rinna mot sitt slut. Finns ingen ork, finns ingen del på min kropp längre som inte är söndertrasat av hålet i bröstkorgen längre. Men så feg ska jag inte vara, så egoistisk ska jag inte vara!

Även om smärtan är större och smärtsammare än någonsin så ska jag försöka dra mig igenom varje dag tills jag kommer på något så jag kan fara bort. Bort från allt!