Kan inte förklara hur det känns att bli sviken så som vi har blivit svikna.

Av dom personerna som vi mest trodde kunde hjälpa oss. Dom personerna som lovade att dom skulle hjälpa oss, svek. När jag ser dom personerna på stan t.ex vet jag inte om jag ska hälsa eller inte, mitt "vanliga jag" skulle hälsa men då känner jag smärtan i bröstet som påminner deras svek och då viker jag oftas bara bort huvudet när jag ser dom.

Samtidigt skulle jag vilja visa dom, hur ont jag fortfarande har tack vare för att dom inte har hjälpt oss...jag skulle vilja gå fram till dom skrika åt dom om dom är nöjda över deras arbete? Dom borde få sparken!

Jag litade på dom, dom har svikit oss, dom kan dra åt helvete.

Någon dag, någon vacker dag när jag känner hur det river till i bröstkorgen när jag ser dom så ska jag göra något åt det.

Fick förrsten besök igår av person som jag hatar men som en av mina föräldrar inte kan släppa...

Kände hur det gamla rivs upp som tusen plåster på min hud. Det river och gör ont, tårarna stiger mot ögonen och hålet i bröstkorgen växer sig större och större. Jag viker mig och trycker armarna mot bröstet för att försöka hålla ihop mig.

Är det så här det jämt kommer kännas när jag möter dig?

Jag känner mig så svag och liten men försöker att inte visa det, du ska inte få bestämma längre! men det är klart jag kan tänka sådär, men jag vet att jag är för svag...Jag halvspringer mot mitt rum, som den gamla tiden tänker mig huvudet igen och det river till ännu mer i bröstet. Jag stänger dörren bakom mig och sätter mig i sängen, känns som varje rörelse jag gör svider till.

Lägger mig ner och stirrar upp i taket, som den gamla tiden skriker mitt huvudet och jag tycker till när smärtan slår till som ett slag i min bröstkorg.

Jag lindar armarna runt knäna och kniper ihop ögonen för att sen öppna dom och låta tårarna rinna ner för min kind.

Jag vet att du sover gott om nätterna

medans jag vrider mig i smärtan som gräver sig in

gräver sig in i kroppen

jag vet att du lägger huvudet på kudden om kvällen

vetandes vad du exakt har orsakat

men bryr dig inte ett dugg

du har gjort allt mörkt

men det vet du väll redan.

I morgon är det en ny månad, november. Känns ändå bra med vinter snart, tycker det är mysigt =)

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, står still i huvudet...Har firat halloween i helgen och har nog blivit för mycket alkohol men den gör ju så smärtan i mitt hål i bröstkorgen försvinner, den gör så att jag försvinner. Känns väll mindre bra dagen efter men det är väll smällen man får ta.

Har även bara för ett tag sedan fyllt år, hela 17 år =) ganska sent på året men det funkar, hade en bra födelsedag men min släkt och min pojkvän =)

Har börjat tänka på hur lite han känner mig egentligen...Det jag skriver här som ni läser och får veta, vet inte ens han om. Han har ingen aning om hur trasig jag är egentligen, kanske för att jag försöker le som mest när det är som smärtsammast. Varför jag inte har berätta något för han kan jag inte förklara, har varit påväg att göra det några gånger men något inne i mig har alltid stoppat mig i tid.

Nu ska jag fika lite sen ser vi vad som händer idag.

Oj, var väldigt länge sen jag skrev nu...har inte vetat vad jag ska skriva och vet inte det fortfarande heller. Har hänt så mycket fast ändå inte.

I skolan är det väll som vanligt, försöker orka med dom skolarbeterna vi har men har verkligen ingen ork. Försöker nog med att orka med allt hemma och ibland när man redan kommer till skolan med den tunga sten-väskan på ryggen med all skit man fått hemmifrån så lastas det på ännu mer sten av "kompisarna". Vet inte om jag kan kalla dom kompisar, det är bara fel på mig och dom har inget problem att säga det till mig...Dom kanske kramar en men när man vänder sig om så hugger dom en i ryggen. Vad ska man säga åt det, thats life?

Känner att jag bara ibland skulle vilja slå till dom i skallen...

Känner som jag bara ibland skulle vilja ge upp igen. Lägga mig ner och gråta som jag gjorde förr. Jag har tittat på ärren på mina armar och försökt sudda bort det som har varit och försökt levt istället.

Jag lyckades ett tag faktiskt men nu känner jag att det jag har suddat bort är påväg tillbaka, för ingenting går att radera från ens hjärna, hjärta och kropp. Det finns alltid där i undermedvetandet, inne i hjärtat så vet du att det finns kvar. Man kan sudda bort det ett tag för att försöka må bra, du kanske lyckas med det kan inte alltid vara bort suddat...

Mörkret runt mig börjar kännas mer skräckinjagande. Jag önskar jag hade någon som förstod, jag söker i folks ögon runt mig efter hjälp i deras ögon om dom skulle förstå...men jag hittar ingen, inte ens min egen pojkvän...

Orkar bara inte mer...

Ska försöka skriva mer men kan inte lova något...