Oj, var väldigt länge sen jag skrev nu...har inte vetat vad jag ska skriva och vet inte det fortfarande heller. Har hänt så mycket fast ändå inte.

I skolan är det väll som vanligt, försöker orka med dom skolarbeterna vi har men har verkligen ingen ork. Försöker nog med att orka med allt hemma och ibland när man redan kommer till skolan med den tunga sten-väskan på ryggen med all skit man fått hemmifrån så lastas det på ännu mer sten av "kompisarna". Vet inte om jag kan kalla dom kompisar, det är bara fel på mig och dom har inget problem att säga det till mig...Dom kanske kramar en men när man vänder sig om så hugger dom en i ryggen. Vad ska man säga åt det, thats life?

Känner att jag bara ibland skulle vilja slå till dom i skallen...

Känner som jag bara ibland skulle vilja ge upp igen. Lägga mig ner och gråta som jag gjorde förr. Jag har tittat på ärren på mina armar och försökt sudda bort det som har varit och försökt levt istället.

Jag lyckades ett tag faktiskt men nu känner jag att det jag har suddat bort är påväg tillbaka, för ingenting går att radera från ens hjärna, hjärta och kropp. Det finns alltid där i undermedvetandet, inne i hjärtat så vet du att det finns kvar. Man kan sudda bort det ett tag för att försöka må bra, du kanske lyckas med det kan inte alltid vara bort suddat...

Mörkret runt mig börjar kännas mer skräckinjagande. Jag önskar jag hade någon som förstod, jag söker i folks ögon runt mig efter hjälp i deras ögon om dom skulle förstå...men jag hittar ingen, inte ens min egen pojkvän...

Orkar bara inte mer...

Ska försöka skriva mer men kan inte lova något...