I wish I could smile and at least pretend that everthing is okey, but it's not.

It's far away from okey. 

Klockan börjar ticka iväg mot kväll. Känns som jag bara har suttit och väntat på att klockan ska gå så jag får gå och lägga mig. Orkar inte sitta uppe, orkar inte vara vaken. När man sover så snurrar inte tankarna i skallen som en jäkla karusell och man slipper också vara runt dom man inte vill vara nära.

På kvällarna får jag stänga in mig i mitt rum, ta av mig den långärmade tröjan som döljer mina ärr på armarna och bara stirra i spegeln, stirra in i mina egna ögon.

Känner mig så ensam. Ni anar inte.

Godnatt.

Huvudet dånar av huvudvärk. Vill bara lägga mig ner och sova och hoppas på att aldrig vakna upp igen. Är så less. Den lilla personen sitter och skriker åt mig att ge upp och hur dålig, ful och värdelös men min hjärna kämpar med att få mig att hålla mig på benen. Orkar inte med att inte synas längre, känns som jag står och skriker med ärr på insidan som bara blir större och större och ingen ser mig. Ingen kanske bryr sig...varför skulle dom egentligen? Eller...så är det bara så att det kännssom jag står och skriker men det gör jag egentligen inte....

Känner mig dessutom mer ensam än någonsin. Hatar att gå och lägga mig i en kall tom säng, hatar att stiga upp på morgonen.

" Det är kallt och jag fryser så jag skakar. Täcket runt mig värmer ingenting, jag drar upp mina knän och håller om dom med mina armar i ett försök om att värma migsjälv. Mörket runt mig verkar vilja sluka mig, det enda som lyser är månen utanför som ger mig lite ljus genom fönstret.

Jag hör vinden blåsa utanför och jag huttrar till ännu mer av bara tanken av hur det skulle vara att stå ute nu.

Jag kan inte sova så jag bara stirrar upp i taket. Tankarna om allt snurrar hastigt i skallen så jag for huvudvärk. Jag blundar och försöker sova, men det går inte."