Kan inte sova, tankarna snurrar som bin runt skallen. Dom är irriterande och jobbiga.

Lakanen vrider sig allt mer under mig ju mer jag vrider och vänder på mig. Känns som jag är pigg och vill inte alls sova men ändå trött och vill bara somna.

Tankarna snurrar jobbigt i skallen, försöker trycka bort dom och tänka på något annat men dom kommer alltid tillbaka.

"det börjar vara länge sedan nu allting hände, jag borde ju kunna gå vidare...strunta i det som har varit och blicka framåt. Ibland känns det som en självklar grej: att gå vidare och blicka framåt, men vissa stunder är det inte så enkelt.

Då stänger min kropp och hjärna av helt och befinner sig fortfarande i det förflutna, hålet i bröstkorgen sliter, river och bränner. Trycker mina armar mot bröstkorgen av smärtan och biter mig i läppen för att inte skrika, en tår rinner ner för min kind.

Jag kämpar varje dag för att inte låta det förflutna förstöra. Men vissa grejer smärtar mer än vad man tror. Man märker mer och mer att man har fått ärr i själen som man kommer dras med varje dag"

Tror nästan alla tjejer vet vad den här känslan är...Att aldrig duga...

Känns som man aldrig duger, så känner då jag iaf. Känns som jag måste vara någon annan för att duga, annars kommer ingen gilla mig...och när jag säger någon annan menar jag att det finns en person som man kan säga att jag ser upp till.. hon heter **** och ser jätte bra ut, har den perfekta kroppen, det fina håret, den perfekta glada personligheten.

Allt det vill jag ha och vara.

Det kan gå nån dag då jag ser mig i spegeln och tänker för migsjälv att: nae! då ser bra ut och du är på bra humör! du duger som du är :)

Men vissa dagar(och dom flesta) vill jag bara slå slå sönder speglen när jag ser migsjälv, en halvkort tjej som skulle kunna gå ner nått kilo, kort hår som hon aldrig vet hur hon ska göra för att det ska se bra ut, dom stora blåa ringarna under ögonen...det är jag

Skulle jag må bättre om jag vart lite smalare? går till en frisör? Lägger mer tid på mitt utseende? ......Jag vet inte. Jag kanske skulle göra det.

Jaa nu var det januari då. Länge sen jag skrev... jul och nyår var väll bra =) Julafton var man med familjen och nyårs var man med massa kompisar och festa :)

Skolan har ju börjat om, känns väll sådär men vem tycker verkligen om att komma tillbaka till skolan från ett lov? ;)

Ska jag ställa migsjälv den svåra frågan...hur har det varit egentligen den senaste tiden? Hur har jag mått?...

Väldigt svår fråga, det har varit upp och ner. Vissa dagar älskar jag livet och försöker ignonera det förrflutna och blicka framåt. Men vissa dagar går det bara inte skjuta undan det förrflutna som ligger och skaver inombords.

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva allt.

Några ord som jag också tänkt på dom sista dagarna...

Hur kan man älska någon

som har älskat någon annan förrut?

Om alltså två dagar är det julafton. Har handlat klart julklappar så det känns bra :)

Har inte skrivit på länge, men har inte vetat vad jag ska skriva...det är så svårt. Allt bara snurrar runt i skallen just nu som någon karusell.

Känns som jag har gått omkring ihålig och tom hela tiden. Känns som jag fryser hela tiden, ingen filt i världen kan värma mig...

Men försöker fokusera på julen, på julen ska man vara glad... ;P eller?

Ska försöka skriva oftare, men har som sagt inga ord...

Om jag inte skriver innan Julafton så önskar jag er en God Jul!

Smärtan i bröstkorgen strålar ut till hela kroppen, jag rycker till och biter mig i läppen för att inte skrika. Biter ihop för att inte visa hur ont jag har. Har insett att jag inte vill ha någons hjälp längre...förrut ville jag ha någon som förstod mig, någon som kunde känna samma smärta som jag. Men jag har insett att någon sådan finns inte så därför har jag gett upp.

Känner mig mer ensam än någon nu också nu när jag slutat leta efter någon som kan hjälpa mig. Värst om nätterna när det känns som mörkret ska sluka mig och smärtan i bröstkorgen river ännu mer.

finns bara tre ord som kan beskriva hur jag känner just nu:

Jag orkar inte.....

16 november...och jag funderar starkt på att är det i november mitt liv ska rinna mot sitt slut. Finns ingen ork, finns ingen del på min kropp längre som inte är söndertrasat av hålet i bröstkorgen längre. Men så feg ska jag inte vara, så egoistisk ska jag inte vara!

Även om smärtan är större och smärtsammare än någonsin så ska jag försöka dra mig igenom varje dag tills jag kommer på något så jag kan fara bort. Bort från allt!

Kan inte förklara hur det känns att bli sviken så som vi har blivit svikna.

Av dom personerna som vi mest trodde kunde hjälpa oss. Dom personerna som lovade att dom skulle hjälpa oss, svek. När jag ser dom personerna på stan t.ex vet jag inte om jag ska hälsa eller inte, mitt "vanliga jag" skulle hälsa men då känner jag smärtan i bröstet som påminner deras svek och då viker jag oftas bara bort huvudet när jag ser dom.

Samtidigt skulle jag vilja visa dom, hur ont jag fortfarande har tack vare för att dom inte har hjälpt oss...jag skulle vilja gå fram till dom skrika åt dom om dom är nöjda över deras arbete? Dom borde få sparken!

Jag litade på dom, dom har svikit oss, dom kan dra åt helvete.

Någon dag, någon vacker dag när jag känner hur det river till i bröstkorgen när jag ser dom så ska jag göra något åt det.

Fick förrsten besök igår av person som jag hatar men som en av mina föräldrar inte kan släppa...

Kände hur det gamla rivs upp som tusen plåster på min hud. Det river och gör ont, tårarna stiger mot ögonen och hålet i bröstkorgen växer sig större och större. Jag viker mig och trycker armarna mot bröstet för att försöka hålla ihop mig.

Är det så här det jämt kommer kännas när jag möter dig?

Jag känner mig så svag och liten men försöker att inte visa det, du ska inte få bestämma längre! men det är klart jag kan tänka sådär, men jag vet att jag är för svag...Jag halvspringer mot mitt rum, som den gamla tiden tänker mig huvudet igen och det river till ännu mer i bröstet. Jag stänger dörren bakom mig och sätter mig i sängen, känns som varje rörelse jag gör svider till.

Lägger mig ner och stirrar upp i taket, som den gamla tiden skriker mitt huvudet och jag tycker till när smärtan slår till som ett slag i min bröstkorg.

Jag lindar armarna runt knäna och kniper ihop ögonen för att sen öppna dom och låta tårarna rinna ner för min kind.

Jag vet att du sover gott om nätterna

medans jag vrider mig i smärtan som gräver sig in

gräver sig in i kroppen

jag vet att du lägger huvudet på kudden om kvällen

vetandes vad du exakt har orsakat

men bryr dig inte ett dugg

du har gjort allt mörkt

men det vet du väll redan.