Vet inte vad jag ska skriva (som vanligt)...det är sommar och känns mer än härligt! Har ett jobb men väntar bara på att få jobba klart mina veckor. Har tänkt mycket på kvällarna när jag inte kan sova om allt möjligt, en grej är det skolan...börjar ju en årskurs högre till hösten, och det året ska jag utvecklas har bestämt =) Mina betyg skulle jag gärna vilja göra något åt men finns alltid något i huvudet som drar ner mig när jag försöker...

finns verkligen stunder då jag bara önskar att jag var död, men jag tänker varje gång att så feg ska jag inte bli och fly från det så enkelt.

Det värsta är nog att när man försöker berätta för någon, man öppnar sitt hjärta som är fyllt med grå stenare av det mörka i mitt liv, så är det ingen som lyssnar.

Därför har jag gett upp, när personer jag litar på frågar är det väll bara för nyfikenhet...inte för att dom bryr sig. Så nästa gång någon frågar och vill veta så ska jag bara säga att jag inte vill prata om det......

men är det egentligen så svårt att lyssna på mig i fem minuter och bara ge mig en kram sen!? ja det är det tydligen.

Det är väll allt jag har att säga nu, rubriken säger det som snurrar runt skallen nu.

Vill bara ta bort smärtan, inte känna den något mer, inte behöva känna några känslor....vore inte livet underbart då?

Typ hundra år sen jag skrev men frågan är om jag lever eller om jag är död?

Vet inte hur många gånger jag har funderat på att bara ge upp...

men jag vill inte vara den som är svag...

Kommer vara glest med inlägg i fortsättningen..

Förhoppningsvis får ni läsa mer gladare och possetivare inlägg i framtiden...

I love you <3

I love when you just hold your arms around me and kiss me.

I love to have you near. <3

Finns inte dom rätta orden att förklara varför jag inte har skrivit...

Förlåt jagvet. Jag är dålig osv osv.

Men om jag ska vara helt ärlig så har mitt liv dom senaste veckorna varit ett helvete. Varje gång man tror att man är på väg till ljusare ställen, varje gång då man tror att man är stark nog att klara av att stå på båda benen utan någon hjälp så visar det sig bara vara ett bakslag till. Min ork börjar ta slut och jag vet inte vars jag ska hämta ny energi ifrån...

Jag är glad att skolan snart är slut, sommarlov. Mina betyg är inte dom bästa, jag vet att jag kan bättre men jag har inte orkat. Jag har släpat mig till skolan och min frånvaro har blivit bättre...men även om jag ler och ser ut som jag brukar varje dag på skolan och låtsas som ingenting på utsidan, så är det helt tvärtom det som pågår inombords. Jag trasas sönder mer och mer jag är rädd för att folk ska se, vill inte att dom ska fråga. Men samtidigt vill jag ha någon som förstår, någon som bryr sig, någon som man kan gråta hos... men det finns ingen.

Jag vet inte ens varför jag är vaken nu, var trött för så länge sen när ögonlocken började kännas tunga men här sitter jag fortfarande?

Nu ska jag sova.

Jag hoppas i hörs sen. Kram

I've had it!

Orkar inte mer. Dom som man trodde kunde hjälpa en med att försöka själv läka sig inombords sviker en så det bara trasas sönder mer och mer inom mig.

Ska det vara så svårt att se att det gör så jävla ont, att jag kämpar varje dag för att ens orka stå på benen! att ens orka hålla leendet uppe för att inte få alla tankar som jämt ligger i bakhuvudet och gnager att komma upp till ytan.

Detta börjar synas på mina betyg i skolan, har hög frånvaro så det sjunger om det. Mina lärare bara skakar på huvudet och frågar varför jag typ varje vecka har skolk eller frånvaro, men det är ju bara svara dom att jag är trött och inte orkar...det är ju delvis sant men det finns mycket mer varför jag inte orkar vara i skolan.

Det gör att jag halkar efter i skolarbeterna, jag kämpar med att komma ikapp men även där så finns det nästan ingen ork att göra dom....

Orkar inte....

Drömmer om att sväva bort, bort från allt och alla...

Drömmer om att få packa väskan och bara sticka ifrån allt.

Drömmer om att få slå mig fri.

Men så enkel är inte verkligheten. Varje gång jag drömmer mig bort så måste man alltid komma tillbaka till verkligheten igen och det smärtar i mig varje gång när jag inser att det bara är drömmar.

Jag försöker le men på insidan så trasas jag sönder mer och mer och det känns som smärtan ska döda mig sakta. Jag vill bara gråta men jag kan inte, till villken nytta?!

Orkar inte med all som pågår.

Det är ingen runt mig som egentligen vet hur jag mår, jag har börjat söka försiktigt om jag får bo hos någon släkting eller kompis...

Vi får se hur det kommer gå...

Vi hörs sen.

Känner mig så ful, så dålig, så fet osv...

Känns som jag ligger ner på golvet och alla dom här orden kommer som sparkar mot magen, dom gör lika ont varje gång och det är lika jobbigt att försöka läka efter dom har sparkat mig. Det är den där lilla mörka versionen inom mig som sitter och säger allt det här. Jag vet att jag inte ska lyssna på henne, ignonerna det men hur lätt är det när dom orden är dom ända man hör för hon är så högljudd.

Vissa dagar vaknar jag upp på morgonen och tänker och verkligen känner att nää nu ska jag bara skjuta bort allt det här och skita i det och gå min egen väg, eller göra som jag vill utan att hindras av den lilla mörka flickan som då hånflinar åt mig och säger alla dom här orden till mig som gör så att jag bara får mer smärta...

Men jag vet inte hur många gånger efter jag har tänkt så, så räcker det bara med en liten grej under dagen så vips så är hon där igen och förklara hur dålig jag är...

Orkar inte med allt just nu...vill bara bort.'