00.40

och här ligger jag igen, stirrar upp i taket och kan inte sova. Läser gamla inlägg, bläddrar snabbt igenom vissa, orkar inte läsa det. 

Kampen mot mig själv fortsätter...kommer den någonsin att vara över?  Tror inte det.

Min andra hälft ligger bredvid och sover sött, som den ängeln han är. Men saker och känslor har förändrats för oss båda sista tiden, det vet jag. Vi sa föralltid, gäller det än? Antar att bara tiden får visa.

December månad redan, älskar december, men kan inte glädjas av den. 

får väl se nästa gång jag kommer tillbaka hit igen, kanske om två år igen. Undrar hur livet ser ut då, bara vänta och se!

23 juni! vars far tiden? Satan så fort allting har gått, gått ut skolan vilket fortfarande inte har slagit mig??

Förstår inte varför det inte grabbar tag i mig, en sån stor händelse...men det kommer väl snart hoppas jag=)

annars vill jag inte ens börja tänka på hösten...vad ska man göra med sitt liv?

Jag vet inte vad jag vill längre, vad jag har i åtanke...

Jag vet vad det är som håller mig kvar här, och om det inte funkar så kommer mitt hjärta gå i tusen delar och jag har då redan planerat att skulle det hända ska jag flytta så långt bort som jag kan. För att slippa springa på varandra på stan, slippa mötas på krogen osv. Det skulle vara för smärtsamt, att se honom men inte med samma ögon som förut.

-----------------------------------------------

Jag undviker, när jag egentligen inte vill det

men något i mig, säger åt mig att göra det

jag vet att det trycker ner mig, men jag vet inget bättre

önskar jag kunde leva i min drömvärld, jag drömmer mig bort mycket ofta

men verkligheten slår till, det är bara att kämpa.

jaa...det var ett tag sedan man var in här. Har mer och mer börjat glömma bort denna dagbok.

Och vad har hänt under tiden? Inte mycket egentligen fast ändå. Har iaf fyllt år :)

Börjar inse att sommaren närmar sig och som varje år får jag mer och mer ångest över det. Måste gå ner i vikt, tappa dom "extra kilorna" som sagt! Har kollat upp lite bantningspiller men tror jag är för feg för att prova...men är jäkligt sugen! Får väl uppdaterna sen hur det blev, beställde jag dom eller inte? ;)

Svårt att förklara men har haft väldigt svårt att släppa in honom, in i hjärtat! Har haft så svårt att ta in dom fina, underbara sakerna han sagt om mig! Men har mer eller mindre nu efter väldigt lång tid insett hur mycket jag betyder för honom...Han betyder Allt för mig! Jag älskar honom och han älskar mig! :] Kan inte vara mer lycklig!

Länge sedan jag skrev nu, har inte kunnat hosta upp några enstaka ord för hur jag känner och mår just nu.

Om man fick välja skulle man mer än gärna sova bort några veckor eller månader...

Känner hur det "gamla" hålet i bröstkorgen slits upp mer och mer av ny skit som kommer. Hur länge ska bröstkorgen orka bära innan jag kollapsar.

Har funderat på en sak...kan man både känna sig ensam och att vilja vara ensam samtidigt? Kan man känna sig glad och arg samtidigt? Kan man må förjävligt och må bra samtidigt??

Vet inte vad jag ska göra, ta en dag i taget...låter enklare än vad det är.

Börjar försvinna mer och mer från den här bloggen, eller ska jag säga min "dagbok". Vet att jag knappt har någon läsare men skriver här för min egen skull nu, få skriva av mig lite.

Känns som jag börjar växa upp, fyller snart ett år äldre och inser att jag måste lämna den gamla Malin bakom mig. Men det är svårt, hon klamrar sig fast, vill inte släppa taget, vet inte heller om jag vill släppa taget om henne, vad skulle jag vara utan den lilla flickan med dom stora blå ögonen som är så trasig?

Jag vet att jag fortfarande är så trasig inombords, jag känner av det såå väl vissa stunder. Känns som jag är tillbaka där jag en gång varit då. Men jag vet att jag är helare nu än förrut.

Önskar jag fortfarande hade någon att prata med, någon som förstod mig och höll om mig när det gör som ondast. Men det finns ingen.

Allt för den gången.

Vem har rätt? Vem har fel?

Blir så jävla arg, men tänker då: har jag rätt att vara arg eller är jag helt dum i huvudet som blir arg för det här.?

Ska jag lita på min magkänsla att jag är arg, att jag har rätt att vara arg....

Vill inte vara den mesiga som sitter tyst, säger ingenting och lider inombords när man bara egentligen vill skrika rakt ut.

Jag har insett att jag har varit den här mesiga förrut, och den enda som förlorade på det, det var ju Jag! Det var ju jag som mådde dåligt av att bara sitta tyst, låtsas som ingenting när det egentligen var nånting! När jag egentligen var så sur eller arg!

Det gör ont i hjärtat, ont i bröstkorgen, ont i huvudet. Allt det gör så jäkla ont just nu. Kände hur jag bara ville lägga mig ner och gråta på skolan, men det går ju inte. Nu känns det som jag bara vill sova bort denna fredag...vill sova bort hela helgen egentligen.

Det kväver mig, det river inombords....eller jag vet inte om jag kan säga det, allt snarare. 

Klarar inte av att vara arg....klarar inte av att diskutera...men jag måste ju få bli arg men när jag blir det blir det bara fel.

Jag har insett att jag trycker ner migsjälv i skiten, det är ju bara jag som förlorar på det, det är ju bara jag som mår dåligt över det.

Hela livet har jag låtit folk styra över mig , trampat på mig och utnyttjat mig. Och vad har jag gjort åt det? INGENTING.....just det, jag har inte gjort nånting för jag har alltid haft i huvudet: Så länge dom mår bra så spelar det ingen roll...men hur är det hur jag mår? vad vill jag göra för att jag ska må bra utan att tänka på alla andra först...

När jag fick höra orden av en annan: Malin, låt inte alla trampa på dig!

så kunde jag inte låta bli att låta tårarna som låg och väntade vid ögat att få falla ner för min kind.

Jag ska sluta låta folk trampa på mig för jag är fan ingen matta.