Drömmer om att sväva bort, bort från allt och alla...

Drömmer om att få packa väskan och bara sticka ifrån allt.

Drömmer om att få slå mig fri.

Men så enkel är inte verkligheten. Varje gång jag drömmer mig bort så måste man alltid komma tillbaka till verkligheten igen och det smärtar i mig varje gång när jag inser att det bara är drömmar.

Jag försöker le men på insidan så trasas jag sönder mer och mer och det känns som smärtan ska döda mig sakta. Jag vill bara gråta men jag kan inte, till villken nytta?!

Orkar inte med all som pågår.

Det är ingen runt mig som egentligen vet hur jag mår, jag har börjat söka försiktigt om jag får bo hos någon släkting eller kompis...

Vi får se hur det kommer gå...

Vi hörs sen.