Pappa kom förbi här idag och lämnade lite grejor jag hade glömt hos han som jag hade glömt att jag hade glömt hos han (A)

Blev att han stannade på fika och när vi satt där i köket så kunde jag inte låta bli att le åt den lyckan och glädjen som låg i rummet. Det var så trevligt att sitta som den familj vi en gång varit, fast jag var så liten att jag minns det knappt...jag ville bara att tiden skulle gå saktare så att jag kunde få njuta mer av glädjen.

Men sen kom det då han var tvungen att fara hem, hem till sin nuvarande familj. Jag sa hejdå och vinkade med ett framtvingat leende. 

Även om det känns som han äntligen har klivit in genom min dörr för att stå på min sida så kan jag inte låta bli att sakna honom ibland.

Alla dom åren jag har suttit på golvet och försvarslös med ett stort hål i bröstkorgen som slet så det nästan kunde höras av någon annan än jag och gråtandes så har han bara stått och tittat på mig för han vet att om han skulle försöka hjälpa mig upp så skulle han bara få skit sen av en person som jag hatar men som han nu älskar....Så sittandes på golvet med tårarna strömmandes ner för mina kinder kunde jag se min egen far bara gå bort ifrån mig utan att bry sig om hur jag egentligen mådde. Några dagar senare så kom han med ursäkter, han mådde dåligt för att han inte stod vid min sida då. Men jag älskar min pappa och förlät honom jämt även om jag tvivlade på att han skulle stå vid min sida nästa gång personen jag hatar göra så att jag sitter på golvet med ett stort hål i bröstkorgen och tårar som rinner ner för mina kinder.

Redan innan han kom för att be om ursäkt listade jag ut att han älskade henne mer än sin egen dotter...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

00.40 och här ligger jag igen, stirrar upp i taket och kan inte sova. Läser gamla inlägg, bläddrar snabbt igenom vissa, orkar inte läsa det.  Kampen mot mig själv fortsätter...kommer den någonsin att vara över?  Tror inte det. Min andra hälft l...

23 juni! vars far tiden? Satan så fort allting har gått, gått ut skolan vilket fortfarande inte har slagit mig?? Förstår inte varför det inte grabbar tag i mig, en sån stor händelse...men det kommer väl snart hoppas jag=)   annars vill jag inte...

Jag vet inte vad jag vill längre, vad jag har i åtanke...   Jag vet vad det är som håller mig kvar här, och om det inte funkar så kommer mitt hjärta gå i tusen delar och jag har då redan planerat att skulle det hända ska jag flytta så långt bort ...

jaa...det var ett tag sedan man var in här. Har mer och mer börjat glömma bort denna dagbok.   Och vad har hänt under tiden? Inte mycket egentligen fast ändå. Har iaf fyllt år :) Börjar inse att sommaren närmar sig och som varje år får jag mer ...

Länge sedan jag skrev nu, har inte kunnat hosta upp några enstaka ord för hur jag känner och mår just nu. Om man fick välja skulle man mer än gärna sova bort några veckor eller månader...   Känner hur det "gamla" hålet i bröstkorgen slits upp m...