Osynlig, är det vad jag är. Känns så iaf. Smärtan fortsätter döda mig sakta men säkert, bit för bir varje dag. Vill gråta men till vilken nytta? Önskar jag kunde försvinna ett tag, försvinna från mig själv. Krypa iväg från min egen kropp och bara sitta och titta på vid sidan av när någon annan styr mig själv....