hade svårt att andas, varje gång jag drog in luft så högg det till av smärta. Tryckte armarna mot bröstkorgen för att försöka lindra smärtan. Sänkte mitt huvud och bara stirrade ner i bordet, ville inte titta upp. Ögonen utstrålade för mycket smärta men vad hade det egentligen spelat för roll att fortsätta titta upp? Inget för att alla är så blinda att dom inte ser hur ont det gör. Eller så bryr do´m sig bara helt enkelt inte.

Det är nu jag önskar som mest jag kunde stå med ryggen mot spegeln och titta bak och le när jag såg att mina vingar fortfarande fanns...men dom finns inte där.

Vill bara försvinna, försvinna från det mesta och mig själv. Krypa under täcket och bara låta mörket som kommer över ögonen vara kvar.