reda onsdag, i morgon är det torsdag...på fredag är det midsommar. Har malin planerat något, nej inte det. Man kan väll säga att det är typiskt mig, har ingen lust att vara hemma men har inte pratat med några kompisar och frågat vad dom ska göra då. Får väll ringa runt i morgon =) Hade lust att festa lite med vi får se hur jag gör med den saken. =)

Tänkte bara säga god natt, huvudet skriker efter sömn. 

Ååh jag känner verkligen att jag måste göra något nu när det är sommarlov! Jag har varit och shoppat så det vill jag inte göra, jag har umgåts med familjen, jag har varit med kompisarna...hmm vad gör jag i morgon.? Känns som jag måste gå ut från huset och göra någonting :) 

Ringer väll kanske någon kompis i morgon. <3 

Nä hörrni nu ska jag sova. Hade så braa! puss godnatt <3<3

Igår kväll när jag skulle sova så stirrar jag som vanligt upp i taket, tittar på alla små prickar och andra små detaljer.

Det är alldeles tyst, ingenting hörs.

Det finns flera tystnader som säger något. Som: Pinsam tystnad, Jobbig tystnad och Glad tystnad....ja men det finns ju hur många som helst och alla har nog kännt vad det finns för tystnader....Men det är en tystnad som man inte tänker på. Tystnaden som bara är tyst...som inte säger någonting. 

Men i går när jag skulle sova så kom den här tystnaden som inte säger något, eller som bara förklarar för en hur tyst det är. Fast sen kom den här tystnaden som förklarar hur tomheten ekar mellan mina väggar.

Hade som sagt svårt att sova igår. Tillslut satte jag på min dator och sedan på en värdelös film som man kan somna till...

Tystnaden säger kanske mer än 1000 ord!

...nära. Jag kunde känna den med mina fingrar, jag kunde känna smaken av den och det bästa var att jag kunde se den. Att komma till toppen innebar att smärtan, tårarna och den inre plågan skulle försvinna. Jag kunde nästan känna friheten krypa sig närmare mig ju högre upp jag kom och ju närmare toppen jag kom. 

Men plötsligt så kröp den där frihets känslan bort från mig, jag kunde inte längre känna smaken av toppen, inte känna den med mina fingrar och det värsta var jag kunde inte se den. Allt vart bara mörkt, jag såg nästan ingenting förrutom mina egna fötter som kämpade för att klättra sig uppåt. Men ingenting verkade finnas där...bara mörker....Jag stannade och tittade mig omkring och såg, ingenting.

Toppen på det fina berget syntes inte till, inte ens självaste berget syntes till. Jag bara stod där. Tomheten ekade och mörkret var som ett stort svart täcke. Jag satte mig ner på knäna och andades tungt. Då kom det, det där hålet som finns i min bröstkorg som höll på att läka ihop slets upp i en sekund. Jag kunde känna hur hålet växte i mig och blev större samtidigt som musklerna hade dragkamp i hela min kropp.

Jag skrek av smärtan och höll händerna på bröstkorgen, jag la mig ner och försökte slappna av men musklerna ville inte ge med sig. Jag vred och vände mig för att få musklerna att slappna av men det var lönlöst.

Där ligger jag nu, vrider och vänder mig på marken för att få musklerna slappna av. Jag trycker händerna mot bröstkorgen som att trösta mig själv, jag vet att jag inte kan göra något åt att hålet bara växer och växer.

Jag är bara en åskådare i det hela....jag är försvarslös!