Jag orkar just så pass stå på mina egna ben själv utan någons hjälp. Jag orkar inte bry mig vad mina ögon vill avslöja för alla andra nu när jag inte orkar hålla emot, jag bara förlorar och det ger mig bara mer smärta.

Men hur mycket mina ögon än visar hur ont det gör inombords är det ingen som tittar så djupt så att dom ser.

Snart är det helg och det tackar jag för, en jobbig skoldag kvar. Får ångest av att bara tänka på hur mycket jag har att göra i skolan...hur faan ska jag orka ta tag i det när jag knappt orkar gå omkring och pressa fram ett fejkat leende?!

Jag tar mitt headset och slänger mig i sängen och drar täcket över huvudet. Skruvar upp musiken på max i ett försök att överrösta mina tankar och smärtan som kommer från hålet i bröstkorgen och som strålar ut i hela kroppen så att jag tillslut känner mig medvetslös. Känner hur en oskyldig tår rinner ner för min kind och hamnar på kudden.

Klockan tickar iväg men jag orkar inte bry mig, ligger och önskar att jag kunde laga mina fula, trasiga vingar så att jag kunde få flyga iväg. Men det går inte, dom går sönder mer och mer för varje dag och hålet i bröstkorgen dunkar av smärta och gör sig bara större och större. Det känns som hela jag ekar när jag går. Smärtan i bröstkorgen är outhärdig, jag kämpar mig igenom dagarna, på skolan måste jag smita in på en toa ibland och sätta på vattenkranen och sätta mig på golvet med armarna om mina ben och gunga fram och tillbaka bara för att det gör så jävla ont. Och hemma går jag omkring som en zombie, orkar inte prata utan svarar bara på tilltal och försvinner in på mitt rum med headset så fort jag får chanserna. Om det är någon som börjat undra? Nej varför skulle någon ens tänka på mig...kompisarna på skolan märker inget, hemma tror dom bara att jag är trött och behöver en god natts sömn...Varför ser inte ens dom hemma hur ont jag har när det är några av dom som orsaker det!!

Jag vet inte hur länge jag orkar mer...