Jag kan bara sätta ett namn på en utav mina känslor, besviken. 

Även om i morgon är en ny dag och jag kommer skjuta alla känslor eller ska man säga smärtor åt sidan så är det ändå ingraverat i mitt huvud. Det finns där men jag skjuter det åt sidan.

Han kanske inte vet hur mycket mitt hål i bröstkorgen rev och slet men jag kommer bara låta det vara så, att han inte har en aning om hur ont det gjorde. 

Så nu, ska jag bara låta mig själv skjuta det åt sidan. Jag vet att en dag kommer det där facket jag har öppnas, facket där allt jag har skjutit undan hamnat...

Det känns som någon har smällt en dörr rätt framför näsan på mig. 

Hålet i bröstkorgen hugger till lite, jag faller ner på mina knän och hukar mig med armarna tryckt mot bröstkorgen. Tur att jag är i mitt rum där ingen ser mig. Känner hur tårarna fyller mina ögon men jag tvingar ner dom igen, jag vill inte gråta men jag vill skrika men en stor klump har bildats i halsen så jag provar inte ens öppna munnen. Hålet sliter till igen och jag kan nästan höra hur det rivs innuti mig, jag trycker armarna hårdare mot bröstet sen kan jag inte tvinga ner tårarna längre. Jag bara låter dom få rinna ner för mina kinder för att sen lämna mig vid min käke för att hamna på golvet. Mina muskler kör någon sorts dragkamp inne i mig och det känns som jag dras åt olika håll.

Min dörr var öppen, öppen för min familj att få stiga in men för att riktigt nå fram till mig hade jag byggt en till dörr. Den fick dom inte komma igenom. Jag är på väg till min pappas dörr, jag ser honom. Han står och ler mot mig med ena handen på dörren, som för att hålla den uppe för mig. Men när jag är på väg att ta min fot över tröskeln förrändras något i hans blick, jag hinner granska hans ansikte innan min for lyfter golvet. Jag ser ett förvånat uttryck i hans ansikte och just då slänger han igen dörren.

varför såg han förvånad ut?

Vill han inte att jag ska komma?

Min mamma skyndar sig att krama om mig, trösta mig men jag glider enkelt ur hennes grepp. Vill inte att hon ska trösta mig, hon är inte mycket bättre än pappa. Jag går därifrån för att få vara ensam och känner min mors blick i ryggen när jag går. Hon får vara förvirrad om hon vill men jag vill inte att hon ska trösta mig....

Har bara gått omkring här hemma och inte gjort så mycket. Satt och såg tv ikväll när jag hörde hur min telefon i min byxficka plinga till - Sms. 

Som jag har kallat honom här, det var "sms killen". 

Även om vi inte pratade om något viktigt så värmde hans ord mer än han tror. 

Nu ska jag sova. Vi hörs i morgon hörrni. Kram på er<3<3